Nu är det gjort.
Jepp. Nu är min Gastric Bypass gjord. För er som fortfarande inte är säker på vad en GBP är så är jag snäll och bifogar en länk från wikipedia, http://sv.wikipedia.org/wiki/Gastric_bypass . Jag tycker att det var en rätt bra länk, inte massa svårt språk och anna jox.
Ja så vad ska jag säga. Fem i åtta klev jag in hos Aleris och hade ingen aning om vem jag skulle träffa, vad jag skulle göra eller vart jag ens skulle sitta. Så jag letade rätt på en sjuksköterska och sa helt enkelt " Hej, jag vet inte vart jag ska vara." Hon var väldigt vänlig och tillmötesgående och vi började med rutinfrågor pch invägningen! Jag som har varit så HEMSKT nervös för invägningen, det var nu det gällde. JAg kände mig rätt säker på min sak eftersom vågen hemma visar 115 kilo, men visst, vågen hos Aleris visade 117 kilo. Då fick jag en klump i magen och vart lite ledsen, jag var så säker på att dom skulle skicka hem mig för att enda kilo. Men nej det gjorde dom ju faktiskt inte. Jag fick träffa kirurgen som var dansk (oj vad jag förstod mycket) och narkossköterskan som inte heller var svensk men skandinav iaf, både frågade massor med frågor och sen helt plötsligt så var jag inne med sköterskan och fick mina fina operationskläder. Dom bad mig sätta mig ner en stund så skulle det vara min tur strax, jag fick dropp och ett litet fint band runt handleden. När jag satt där så fick jag en liten sekund över till att tänka. Då upptäckte jag att längst innerst inne var den där ångerrösten bort. Det var väldigt skönt Efter en stund så fick jag en mask över ansiktet och fick räkna till tio, haha jag kom till två!
När jag väl blev väckt på uppvaket så hade jag fått morfin och det mår jag inte bra av, jag mår hemskt illa och kräks, det hade jag glömt att säga i all stress. Dom bad mig resa mig upp långsamt långsamt så det gjorde jag. AJ det gjorde ont där, oj vad det stramade där och helt plötsligt fick min mage för sig att vända sig ut och in. Det är inte mycker som kan vända sig ut och in när man inte har någon mage kvar så jag fick en panikattack för att det gjorde så ont. Som tur är är sköterskorna helt underbara, dom lyckades lugna ner mig massor och jag kunde andas igen. Ja sen så var det inte mer än att sova i en timme och dricka lite LITE (30ml) vatten i omgångar, ha hemska kramper, försöka rapa utan att lyckas och känna sig allmänt konstig i magen.
Första måltiden vi fick var morgonen därpå, då fick vi filmjölk, det var väldigt gott faktiskt. Jag tittade på min fil och tänkte visst att jag ska bli mätt på det här, tji fick jag. Jag vart proppmätt, det är en udda känsla måste jag säga. Sen efter att vi hade ätit färdigt var det att gå runt lite på avdelningen för att kunna få ner maten ordentligt och för att få gasen i magen att försvinna (fortfarande ont i axeln/halsen) och för att vi inte ska få blodproppar. Jag är rätt stolt över mig själv, nu när jag har testat mina blodförtunnande sprutor så är jag inte like rädd längre, men dom svider. Som det är just nu är jag trött och orkar inte skriva mer. Jag återkommer senare, när jag är lite piggare.
Ja så vad ska jag säga. Fem i åtta klev jag in hos Aleris och hade ingen aning om vem jag skulle träffa, vad jag skulle göra eller vart jag ens skulle sitta. Så jag letade rätt på en sjuksköterska och sa helt enkelt " Hej, jag vet inte vart jag ska vara." Hon var väldigt vänlig och tillmötesgående och vi började med rutinfrågor pch invägningen! Jag som har varit så HEMSKT nervös för invägningen, det var nu det gällde. JAg kände mig rätt säker på min sak eftersom vågen hemma visar 115 kilo, men visst, vågen hos Aleris visade 117 kilo. Då fick jag en klump i magen och vart lite ledsen, jag var så säker på att dom skulle skicka hem mig för att enda kilo. Men nej det gjorde dom ju faktiskt inte. Jag fick träffa kirurgen som var dansk (oj vad jag förstod mycket) och narkossköterskan som inte heller var svensk men skandinav iaf, både frågade massor med frågor och sen helt plötsligt så var jag inne med sköterskan och fick mina fina operationskläder. Dom bad mig sätta mig ner en stund så skulle det vara min tur strax, jag fick dropp och ett litet fint band runt handleden. När jag satt där så fick jag en liten sekund över till att tänka. Då upptäckte jag att längst innerst inne var den där ångerrösten bort. Det var väldigt skönt Efter en stund så fick jag en mask över ansiktet och fick räkna till tio, haha jag kom till två!
När jag väl blev väckt på uppvaket så hade jag fått morfin och det mår jag inte bra av, jag mår hemskt illa och kräks, det hade jag glömt att säga i all stress. Dom bad mig resa mig upp långsamt långsamt så det gjorde jag. AJ det gjorde ont där, oj vad det stramade där och helt plötsligt fick min mage för sig att vända sig ut och in. Det är inte mycker som kan vända sig ut och in när man inte har någon mage kvar så jag fick en panikattack för att det gjorde så ont. Som tur är är sköterskorna helt underbara, dom lyckades lugna ner mig massor och jag kunde andas igen. Ja sen så var det inte mer än att sova i en timme och dricka lite LITE (30ml) vatten i omgångar, ha hemska kramper, försöka rapa utan att lyckas och känna sig allmänt konstig i magen.
Första måltiden vi fick var morgonen därpå, då fick vi filmjölk, det var väldigt gott faktiskt. Jag tittade på min fil och tänkte visst att jag ska bli mätt på det här, tji fick jag. Jag vart proppmätt, det är en udda känsla måste jag säga. Sen efter att vi hade ätit färdigt var det att gå runt lite på avdelningen för att kunna få ner maten ordentligt och för att få gasen i magen att försvinna (fortfarande ont i axeln/halsen) och för att vi inte ska få blodproppar. Jag är rätt stolt över mig själv, nu när jag har testat mina blodförtunnande sprutor så är jag inte like rädd längre, men dom svider. Som det är just nu är jag trött och orkar inte skriva mer. Jag återkommer senare, när jag är lite piggare.
Kommentarer
Trackback
