Livet efteråt...
Ja hur känns det nu? Helt ärligt?
Jani, det känns konstigt... Ibland är jag så lycklig för att jag äntligen har fått tummen ur arslet och gjort något åt mitt liv och den situation jag satte mig själv i.
Tyvärr är jag lite nere majoriteten av tiden. Mat har alltid varit något jag har varit bra på, både att laga och att äta. Visserligen kan jag fortfarande laga grym mat, kunskaperna försvinner inte. Men lusten att stå framför spisen försvinner mer och mer varje dag. Jag har verkligen ingen lust att stå och laga gottig mat åt mig och min älskade när jag knappt kan äta det jag lagar. Det är hemskt tråkigt. Sen känner jag mig lite nere pga (igen) den sociala aspekten.. Att fika är borträknat, att bli bortbjuden på middag känns helt värdelöst.
Sen så kommer vi till skolan.. När jag äter i skolan känner jag mig, av någon konstig anledning, oerhört stressad. Jag tror att det beror mycket på att jag behöver spy om något fastnar och skolans toaletter är ju inte direkt ljudisolerade, sen också att jag vill hinna ut och röka och vara social med mina vänner.
För att hålla humöret uppe gör jag några saker.
*Mäter mig eller läser mina mått på bloggen.
*Ställer mig på vågen och ser framstegen.
*Pratar med nära och kära som stöttar mig.
*Gosar ihop mig med gubben och förklarar hur jag känner.
Just nu är min gubbe hemskt stöttande mot mig, när jag säger att jag känner mig ledsen frågar han varför, sen lyssnar han och sen håller han om mig. Det är skönt, då känns det mycket bättre.
Just nu heter mina bästa vänner isvatten och fullkornstoast. Och gubben såklart.
Idag har jag visserligen en dålig dag, jag är trött och less på att saker inte går som jag vill. Jag ska skriva samma sak fast i positiv anda någon dag då jag känner mig lite piggare.
Usch, mycket text...
Jani, det känns konstigt... Ibland är jag så lycklig för att jag äntligen har fått tummen ur arslet och gjort något åt mitt liv och den situation jag satte mig själv i.
Tyvärr är jag lite nere majoriteten av tiden. Mat har alltid varit något jag har varit bra på, både att laga och att äta. Visserligen kan jag fortfarande laga grym mat, kunskaperna försvinner inte. Men lusten att stå framför spisen försvinner mer och mer varje dag. Jag har verkligen ingen lust att stå och laga gottig mat åt mig och min älskade när jag knappt kan äta det jag lagar. Det är hemskt tråkigt. Sen känner jag mig lite nere pga (igen) den sociala aspekten.. Att fika är borträknat, att bli bortbjuden på middag känns helt värdelöst.
Sen så kommer vi till skolan.. När jag äter i skolan känner jag mig, av någon konstig anledning, oerhört stressad. Jag tror att det beror mycket på att jag behöver spy om något fastnar och skolans toaletter är ju inte direkt ljudisolerade, sen också att jag vill hinna ut och röka och vara social med mina vänner.
För att hålla humöret uppe gör jag några saker.
*Mäter mig eller läser mina mått på bloggen.
*Ställer mig på vågen och ser framstegen.
*Pratar med nära och kära som stöttar mig.
*Gosar ihop mig med gubben och förklarar hur jag känner.
Just nu är min gubbe hemskt stöttande mot mig, när jag säger att jag känner mig ledsen frågar han varför, sen lyssnar han och sen håller han om mig. Det är skönt, då känns det mycket bättre.
Just nu heter mina bästa vänner isvatten och fullkornstoast. Och gubben såklart.
Idag har jag visserligen en dålig dag, jag är trött och less på att saker inte går som jag vill. Jag ska skriva samma sak fast i positiv anda någon dag då jag känner mig lite piggare.
Usch, mycket text...
Kommentarer
Trackback
