MinGastricBypass

Jag har tänkt lite på sista tiden. Jag har kommit underfund med att hungerskänslor handlar väldigt mycket om ens psyke.. Såklart. Men det jag tänkte på är följande.. Idag har jag ätit två dl soppa och en smörgås. Det är påtok förlite det vet jag men jag är inte hungrig och har inte lust. Tillbaka till ämnet. Innan operationen kunde jag äta massiva mängder och fortfarande känna mig hungrig. Det är såklart inte så konstigt att jag inte känner mig hungrig det förstår jag med. Men jag tänker mest på den lilla lilla näringen som min kropp får i sig som i stort sett bara försvinner, som min kropp inte tar upp eftersom dom har tagit bort så mycket tunntarm. Det klarar man sig egentligen inte på. Testa att äta lika mycker som jag gör på en dag så ska ni få se vad jag menar.
Det jag vill komma fram till är att jag tror att hungern är psykisk, inte alls så fysisk som man själv tror.

Det finns en sak just nu som gör mig lite deprimerad. Jag har tänkt mycket på den sociala aspekten när det kommer till mat och liknande. "Vi ses över en middag" "Ska vi ta en fika" "Får jag bjuda på något", två av tre "situationer" är oerhört tråkiga både för mig och för dom som jag äter med. Dels de faktum att jag knappt kan äta något och sen det faktum att jag är så begränsad för tillfället. Om någon frågar mig "Får jag bjuda på något" då tackar jag och säger att ett glad vatten vore gott. Just nu är vatten det enda som jag verkligen verkligen vill ha.

Det får räcka med tänkande för idag.